En studie om att fråga om våld i nära relation i de samordningsförbundsfinansierade insatserna MIA Vidare och Alis

Nationella Nätverket för Samordningsförbund (NNS) deltar tillsammans med flera samordningsförbund samt Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Jämställdhetsmyndigheten, Migrationsmyndigheten och Socialstyrelsen i ett regeringsuppdrag med målet att förbättra upptäckten av våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck, sexuellt våld samt att förmedla adekvata insatser mot detta. Stoppa våldet är ett pilotprojekt som pågått sedan 2019 och i november 2021 var 30 samordningsförbund involverade. Samordningsförbundet Sollentuna-Upplands Väsby-Sigtuna anslöt sig våren 2021. Samordningsförbundet grundar sitt deltagande i att våld i nära relationer är ett, i många fall dolt, hinder för att få och behålla arbete. Den samlade nationella statistiken visar hittills att Samordningsförbundens målgrupper är mer utsatta än andra. Arbetet med att upptäcka våld och stödja de som drabbats är därmed angeläget. Det är viktigt att adekvata insatser sätts in så att fler kan ta sig vidare till arbete och studier. 

Frågeformuläret som används inom ramen för regeringsuppdraget för NNS heter Frågor om våld (FOV) och är validerat och utvecklat av Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer (VKV). Läs mer om regeringsuppdraget på NNS hemsida. 

Syftet med studien är att redogöra för och undersöka hur det är att ställa frågor om våld. Förhoppningen är att erfarenheterna ska kunna inspirera, stödja eller uppmuntra andra som har för avsikt att ställa, eller som redan ställer frågor om våld i sina respektive verksamheter. 

Samordningsförbundet Sollentuna-Upplands Väsby-Sigtuna ansvarar för ett delprojekt inom MIA Vidare. I MIA Vidare har en kartläggning genomförts som visat i vilken utsträckning deltagare i projektet får frågor om våld, och om de har fått liknande frågor tidigare, av någon annan aktör eller myndighet. Denna kartläggning visar på att kvinnor i projektet får frågor om våld i högre

utsträckning än vad män får, och att denna skillnad även återfinns bland de deltagare som fått frågan tidigare, av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunens verksamheter, vården eller någon annan. Kartläggningen visar även att majoriteten deltagare, oavsett kön, aldrig tidigare fått frågor om våld i nära relation (64 %). 

En enkätundersökning till de båda projektens medarbetare har visat på att många upplever att frågorna har fördjupat kartläggningen av deltagares behov, och därtill har den illustrerat diskrepansen i hur ofta deltagare hänvisas vidare till annat stöd, beroende på om de är våldsutsatta eller våldsutövare. 28 % av medarbetarna har aldrig hänvisat någon deltagare vidare på grund av våldsutsatthet, medan hela 79 % aldrig hänvisat en deltagare vidare på grund av att denna är eller har varit våldsutövare.  

Slutligen har fokusgrupper med medarbetare i projekten fördjupat kunskaperna om uppdraget genom att de har fått berätta om hela processen med att ställa frågor om våld, från att de fick uppdraget och hur det påverkat deras arbete, till vad de behöver för att lättare kunna ställa frågorna. För många medarbetare var det framförallt initialt en utmaning att ställa frågor om våld i nära relation. Frågorna kändes integritetskränkande, för intima och att syftet med att ställa dessa frågor i ett projekt riktat mot rehabilitering mot arbete kändes oklart. Vad som visat sig är dock att det initiala motståndet är just initialt – för flera gick det över med tiden när de börjat ställa frågorna, för någon gick det över efter första gången. De menar att utmaningen framförallt låg i att komma igång.  

För att börja ställa frågor har flera viktiga punkter lyfts fram. Medarbetarna behöver vara säkra på syftet med frågorna så att de känner sig bekväma med att förklara för deltagare varför frågorna ställs. Osäkerheten har framförallt handlat om att kunna hantera ett jakande svar. Flera har lyft vikten av att ha telefonnummer till rätt organisationer att hänvisa till nära tillhands. Allteftersom medarbetare har ställt frågorna upplever de en högre trygghet i uppdraget.  

Studien har visat på utmaningar när det kommer till att fånga upp våldsutövare. Inom MIA Vidare får män i lägre utsträckning frågor om våld i nära relation. Bland de män som tillfrågas har dessa i högre utsträckning, än kvinnorna, inte fått frågorna tidigare. Studier visar på att män är i majoritet som utövare av dödligt våld i nära relation, men män är också de som i störst utsträckning utsätts för våld generellt. Genom att män i lägre utsträckning får frågor om våld riskerar att färre män söker stöd, både som våldsutsatta och -utövare. Det är tydligt i resultaten från enkäten, gällande i vilken utsträckning deltagare hänvisas vidare, att det är väldigt sällan våldsutövare kan identifieras och därmed få kontakt med relevanta myndigheter och aktörer.

Sju lärdomar från studien

1.     Skapa förutsättningar: Att ställa frågor om våld i nära relation är utmanande. Skapa förutsättningar för att underlätta genom att upprätta listor över kontakter för pågående och tidigare våldsutsatthet, såväl som våldsutövande. Gör studiebesök.

2.     Fysiskt material: Ha såväl frågor som kontaktuppgifter i fysisk form, det skapar trygghet och betonar vikten av att ställa frågorna.

3.     Övning ger färdighet: Ju fler gånger frågorna ställs, desto lättare blir det. Gör det till en naturlig del av kartläggningen.

4.     Förbered deltagaren: Deltagaren bör tidigt få reda på att dessa typer av frågor ställs och varför. De behöver också informeras om vad svaren kan innebära i form av anmälningsplikt.

5.     Kontinuerlig handledning: Se till att medarbetare får regelbunden handledning utifrån sina önskemål och behov, såväl kollegial som professionell. Säkerställ att alla nyanställda får grundläggande kunskaper för att ställa frågor om våld.

6.     Låt frågorna ta plats: Avsätt tid på exempelvis APT eller annat tillfälle där arbetsgruppen kan diskutera utmaningar och stötta varandra.

7.     Ställ frågorna till alla: Ställ frågor om våld i nära relation systematiskt, inte på indikation. Det går inte att se om någon är utsatt för våld. Det går heller inte att se om någon är våldsutövare.